[Mosho]

Vi har haft hål-timme hela dagen så jag mötte upp min älskade syster och vi tog en sväng in till stan. De blev inget jackletande efter skolan med Suvi eftersom jag faktiskt hittade en jacka med Fia!!!!! Helt otroligt. Jag är så himla glad =) Det är kanske inte världens snyggaste men så länge jag är nöjd ;)

Jag undrar....
Varför tycker man alltid att allt andra har är bättre och finare än ens eget? Kläder sitter bättre på andra, mobilen de andra har är tuffare än min egen. Ofta är man glad för sitt eget precis när det är nytt, två dagar senare så är det bättre med andras saker.

Jag hittade fullt med stölvar som jag gillade överallt! De var på Håkanssons, DNA och Zara. Hemskt vad man ska hitta saker när man försöker spara. Men det är ju tur att jag har sådan ekonomisk självdiciplin att jag kunde hålla i pengarna! Haha men svårt var det.

Vi såg en film på psykologin som handlar om skilsmässor och barnens inblandning. Efter ca 1 ½ timme in i filmen så upptäcker jag att det är precis hur det var för mig när mina föräldrar skildes. Ena dagen var allt bra nästa dag satt man och tröstade mamma i trappan när pappa stängde dörren efter sig..... Jag kommer inte ihåg att jag varit ledsen över det när jag var yngre, jag tyckte så synd om mamma för hon blev lämnad men sen så tyckte jag också väldigt synd om pappa som behövde lämna oss för att han inte var lycklig med hur vi hade det, tänkte inte riktigt på hur jag kände angående situationen. Min storebror har tagit ut sin ilska genom att bete sig lite som en rebell, han lyder inte, går inte till skolan och så. Min syster var jätteledsen varje kväll i flera månader, hon somnade med pappa t-shirt på sig och ett foto i sin hand. Klart man undrar om man hade gjort saker lite annorulnda att de fortfarande skulle varit tillsammans. Jag träffar självklart min pappa ofta men det hade varit så mycket bättre om jag hade fått träffa honom varje dag. Jag tycker inte att vi har det dåligt nu men jag tror saker hade varit mycket annorlunda om min mamma och pappa fortfarande hade varit gifta. Något jag kände när de hade skilt sig var ensamhet. Man tänkte på alla familjer man brukade umgås med på kalas och så, hur det skulle bli när vi kom utan hela vår familj. Alla andras föräldrar var ju gifta och lyckliga. Nu på senare tider har jag börjat känna mig lite deppig över saken, precis som känslorna börjar komma fram nu. Jag hade inte viljat gå och prata med någon om det men jag tycker det är skönt att få ut lite av känslorna genom att skriva ner dem. Barn tar ju ofta skulden på sig själv för sina föräldrars skilsmässa, de gjorde nog ingen av oss riktigt men vi alla undrar nog om vi kunde ha gjort något på ett annat sätt, såklart. Jag önskar att de hade funnit varandra igen, även om de varit separerade i 8 år. Hoppas får man ju....